Okej, alltså jag kollade nyss på den här videon när det där jävla kukhuvdet kastar ner den där hunden från bron! Vafan tänker han med? Arslet tydligen eller nä. Han tänker med ingenting. Jag vill hoppa in i den dära jävla filmen och slå ner han, sparka han så att han inte kan andas, sparka in hans fula ansikte, kasta ner allt han älskar (om han ens kan det) från en bro och göra så att dom dör till slut!
+ att det inte var hans hund, det var grannes! Och han gjorde det tydligen för att hunden jagat hans mammas höns. Men vem FAN BRYR SIG OM NÅGRA ÄCKLIGA HÖNS!!! INGEN!!!

Och han fick bara 8 månader i fängelset! Då hoppas jag på att han betelade jääääääävligt mycket pengar till gamlingen! IDIOT!!

Alltså jag är så arg nu! Den där videon har förstört min kväll.
Hunden dog tydligen efter 1 vecka.. Och han gamlingen som ägde hunden borde fan slå ner hans (som kastade ner hunden) mamma! Det är för fan samma sak! Helvtes jävla skithög!!

Det var det!

Kom precis från bastun och har smöjt in mig och satt på mig en stor t-shirt. Och nu tänker jag skriva av mig lite, vet inte om det blir långt eller inte. Men skit samma, läs om du vill.

Det kanske är lite fånigt, men ibland kan jag känna att jag är bortglömd eller att jag inte räcker till. Och det har känst så mer och mer dom här 2 veckorna. Det beror ju inte på alla mina nära kompisar, utan bara en.. En liten människa som kan få mig att känna mig dålig, bortglömd.
Jag försöker vara gullig och skriver massa fina saker som en vän vill höra, och den personen svarar. Men sen så några dagar senare så har den skrivit nästan likadant som jag skrev till den, fast till sina andra kompisar. Det är jäkligt fånigt och egoistiskt, och jag tror de flesta har känt så faktiskt, men ibland vill jag faktiskt själv få känna att det är jag som är speciell, eller i alla fall har ett plats i dens hjärta.

Typ som ett fint sms från någon där det står hur mycket han/hon älskar mig osv, det kan betyda så mycket för mig (även fast jag inte alltid svara). Men det får mig att känna mig bra, att jag duger åt någon. Kedjebrev är inte något jag bryr mig om, det är bara skit. Fast det kan ju vara gulligt att få något sånt, men men.

Sen vet jag att man kanske kan få dåligt samvete eller något om man bara säger något till en vän och inte till någon annan som står lika nära. Men man kan ju faktiskt tänka på att en av dom kanske vill få känna sig speciell för den peronen som berättade att den t ex älskade dig. Nu vare säkert ingen som fattade den förklaringen, men skit samma. Ni får försöka fatta!

Och sen kommer det här med pojk-/flickvän biten, vistt jag fattar om man precis träffats och man är nykära bla bla. Men dina kompisar då? Du vet dom som bryr sig om dig, vill ha dig med dom, vill dela allt med dig. Jag brukar inte ta åt mig så mycket om någon vill umgås med sin pojk-/flickvän, det är just bara den här personen.

Sen vi började umgås har det liksom alltid vart vi, alltid. När jag är med henne (det var så i alla fall förut) så kände jag att jag dög, att det var någon som ville vara med mig även fast jag gjort något jävligt taskigt. Hon har ju liksom alltid ställt upp för mig. Men nu? Typ existerar jag bara när jag ibland är med henne, vilket inte är så ofta. Jag känner mig övergiven..
 
Jag skulle nästan kunna säga att jag känner mig nästan bättre när jag är med hennes mamma. Hon tittar inte konstigt på mig när jag berättar saker som är lite underliga/jävligt korkade och jag vet att du brukar alltid höja ditt ena ögonbryn högre upp och den blicken. Jag känner mig så fruktansvärt dålig, när du kollar på mig sådär. Det är typ "va?! Är du dum i hela huvudet?". Men din mamma lyssnar i alla fall på mig, det gör du också. Men hon tittar inte konstigt påmig bara, antar att det är det som spelar stor roll.

Det var det och en grej bara; Jag älskar alla mina kompisar ♥
Även fast jag kanske inte är så bra på att visa det, men alla har något unikt inom sig.

Har absolut ingenting att göra, borde igentligen ligga och sova nu.
Men tänkte skriva en liten nedräkning till saker som händer nu. Haha.

• 14 dagar kvar tills jag fyller 18
• 3 dagar kvar tills Sofie´s fest (somjag nu är taggad till igen, min käre vän Gusten ställde upp, haha)
• 45 dagar tills Jonna fyller 20
• 43 dagar kvar tills jag ska på kryssning med mamma, Daniel, Marie och Robin
• 146 dagar kvar tills vi ska till Grekland, kos
• 138 dagar kvar tills det är skolavslutning
• 160 dagar tills The twilight saga: Eclispe kommer ut på bio
• 40 dagar kvar tills the twilight saga: New moon kommer på DVD

Sen kommer jag inte på något mer + att det var jobbigt att räkna ut allt, hehe.
Go'natt

Okej, jag erkänner.

Jag har saknat dig, det har jag. Alla våra stunder du och jag hade, har inte glömt en enda. 
Men på något sätt kanske det var bra att det blev som det blev, kom närmare andra vänner som jag inte umgicks så mycket med under tiden då jag var som mest med dig.

Men det skulle ju typ vara ganska bra om man kunda ha allihoppa.

Det var bara det.

♥

Jag förstår inte hur du tänker, det stör mig. Att du inte får in det i din lilla skalle, de har det väl aldrig gjort..
Men hur tror du att det har känts för oss andra när du bara bryr dig mest om "de andra gänget"? Liksom när vi stälde upp för dig fick vi ingenting, men så fort dom kanske bara pratade i telefon med dig vart det en big deal och du typ skrev på bildagboken (ja, jag vet.. Men vafan) hur bra dom var och att det var skönt att ha dom vid din sida. Men vi då? Vi som åkt till dig varje gång du bett oss att göra det och vart med dig när du vart ledsen, vi som du känt ett tag nu.
Men nu har det slutat, inte bara jag utan andra har liksom tröttnat på din stil. Jag tycker det är skönt men endå så blir det lite liite att jag saknar dig. Vi hade väl endå våra stunder, enligt mig.
Men sånt får man ta i livet och jag tänker fan inte deppa för det här! Jag har mått prima hela tiden ska du veta, haft mina underbara vänner där hela tiden och jag har accepterat att dom inte alltid vill vara med mig eller om dom vill göra något annat. Sånt som en vän ska kunna ta. Men det verkar tyvärr inte som att alla kan det.. "/


/ε