Kom precis från bastun och har smöjt in mig och satt på mig en stor t-shirt. Och nu tänker jag skriva av mig lite, vet inte om det blir långt eller inte. Men skit samma, läs om du vill.

Det kanske är lite fånigt, men ibland kan jag känna att jag är bortglömd eller att jag inte räcker till. Och det har känst så mer och mer dom här 2 veckorna. Det beror ju inte på alla mina nära kompisar, utan bara en.. En liten människa som kan få mig att känna mig dålig, bortglömd.
Jag försöker vara gullig och skriver massa fina saker som en vän vill höra, och den personen svarar. Men sen så några dagar senare så har den skrivit nästan likadant som jag skrev till den, fast till sina andra kompisar. Det är jäkligt fånigt och egoistiskt, och jag tror de flesta har känt så faktiskt, men ibland vill jag faktiskt själv få känna att det är jag som är speciell, eller i alla fall har ett plats i dens hjärta.

Typ som ett fint sms från någon där det står hur mycket han/hon älskar mig osv, det kan betyda så mycket för mig (även fast jag inte alltid svara). Men det får mig att känna mig bra, att jag duger åt någon. Kedjebrev är inte något jag bryr mig om, det är bara skit. Fast det kan ju vara gulligt att få något sånt, men men.

Sen vet jag att man kanske kan få dåligt samvete eller något om man bara säger något till en vän och inte till någon annan som står lika nära. Men man kan ju faktiskt tänka på att en av dom kanske vill få känna sig speciell för den peronen som berättade att den t ex älskade dig. Nu vare säkert ingen som fattade den förklaringen, men skit samma. Ni får försöka fatta!

Och sen kommer det här med pojk-/flickvän biten, vistt jag fattar om man precis träffats och man är nykära bla bla. Men dina kompisar då? Du vet dom som bryr sig om dig, vill ha dig med dom, vill dela allt med dig. Jag brukar inte ta åt mig så mycket om någon vill umgås med sin pojk-/flickvän, det är just bara den här personen.

Sen vi började umgås har det liksom alltid vart vi, alltid. När jag är med henne (det var så i alla fall förut) så kände jag att jag dög, att det var någon som ville vara med mig även fast jag gjort något jävligt taskigt. Hon har ju liksom alltid ställt upp för mig. Men nu? Typ existerar jag bara när jag ibland är med henne, vilket inte är så ofta. Jag känner mig övergiven..
 
Jag skulle nästan kunna säga att jag känner mig nästan bättre när jag är med hennes mamma. Hon tittar inte konstigt på mig när jag berättar saker som är lite underliga/jävligt korkade och jag vet att du brukar alltid höja ditt ena ögonbryn högre upp och den blicken. Jag känner mig så fruktansvärt dålig, när du kollar på mig sådär. Det är typ "va?! Är du dum i hela huvudet?". Men din mamma lyssnar i alla fall på mig, det gör du också. Men hon tittar inte konstigt påmig bara, antar att det är det som spelar stor roll.

Det var det och en grej bara; Jag älskar alla mina kompisar ♥
Även fast jag kanske inte är så bra på att visa det, men alla har något unikt inom sig.