Jag förstår inte hur du tänker, det stör mig. Att du inte får in det i din lilla skalle, de har det väl aldrig gjort..
Men hur tror du att det har känts för oss andra när du bara bryr dig mest om "de andra gänget"? Liksom när vi stälde upp för dig fick vi ingenting, men så fort dom kanske bara pratade i telefon med dig vart det en big deal och du typ skrev på bildagboken (ja, jag vet.. Men vafan) hur bra dom var och att det var skönt att ha dom vid din sida. Men vi då? Vi som åkt till dig varje gång du bett oss att göra det och vart med dig när du vart ledsen, vi som du känt ett tag nu.
Men nu har det slutat, inte bara jag utan andra har liksom tröttnat på din stil. Jag tycker det är skönt men endå så blir det lite liite att jag saknar dig. Vi hade väl endå våra stunder, enligt mig.
Men sånt får man ta i livet och jag tänker fan inte deppa för det här! Jag har mått prima hela tiden ska du veta, haft mina underbara vänner där hela tiden och jag har accepterat att dom inte alltid vill vara med mig eller om dom vill göra något annat. Sånt som en vän ska kunna ta. Men det verkar tyvärr inte som att alla kan det.. "/


/ε